JPG-bild: vira2.jpg

Järnhanteringen på 1600-talet

Näverqvarn: Under 1600-talets första hälft växte små hyttor och järnbruk upp lite varstans i Kolmårdsskogarna. I Sörmland låg man steget före och det var ägarna till dessa anläggningar som sökte sig ner i Kolmårdsskogarna för att leta järnmalmsstreck. Den första masugnen byggdes i Näverkvarn av bröderna Gillis och Hubert de Besche och den stod klar 1623. Familjen de Besche utvidgade
sedermera sin verksamhet och anlade en masugn vid Tibble i Jönåker och en stångjärnshammare vid Ålberga. De kanaliserade Kilaån för att med pråmar forsla järn och malm mellan sina anläggningar.
På bilden ser du den klassiska Näverkvarnspisen. Klicka på bilden för att se den större.

Wirå Bruk: Borgmästaren i Nyköping - Joachim von Dankwardt - hade långt tidigare planer på att uppföra ett järnbruk i Tuna Bergslag. Att han inte omsatte sina planer berodde troligen på att han saknade en lämplig kompanjon.
År 1623 anlände den unga tyska Hansaborgaren Gert Störning till Nyköping och han fick genast tjänst hos borgmästaren. Störning var mycket intresserad av bergsvetenskap och de två kom att bli kompanjoner. Deras intresse riktade sig emellertid ner mot Kolmården, dit ett flertal bergsmän sändes för att rekognisera berggrunderna. Dom hittade ett malmstreck vid Wiråns vattendrag.
JPG-bild: vira.jpg
Man skall veta, att här var på den tiden total ödemark och de mörka täta Kolmårdsskogarna måste verkat ogenomträngliga,då endast några smala stigar ner mot Kiladalen genomkorsade skogen. Kolbehovet var ju stort, men de stora skogarna skulle gott och väl fylla det tilltänkta brukets behov.
Ansökan beviljades den 27 juni 1638 av Kong. Bergscollegium i Stockholm, men det skulle dröja till 1642 innan grunden lades till Wirå bruk vid det nedre fallet. Senare byggdes en hammare även vid det övre fallet och därmed kom Wirå Stångjärnsbruk att bestå av 2 hammare med 4 härdar. Någon masugn fanns aldrig vid Wirå, utan järnet fraktade dit från Nora Bergslag med långa oxforor. Den malmåder man hittade vid Wirå var inte vad man räknade med från början och efter en tid lades det projektet ner.

Stavsjö Bruk: Gert Störning var en mycket driftig man och 1666 fick han privilegier att uppföra en masugn vid Stafsjön och det var alltså början till Stavsjö Bruk. Släkten de Besche sökte hindra Störning att få privilegier på masugnen, men lyckades ej.
I privilegiebrevet står att Störning fick upptaga: "ödes järngruvor, varibland finns tre, som av salig Jöran i Norrköping och hans hustru före detta varit brukade."
Sverige var ju ofta i krig på den här tiden och de störst resurserna gick åt till kanontillverkning. Spåren efter provsjutningsplatsen bakom bruket, fanns kvar långt in i våra tider.
JPG-bild: safmus.jpg
JPG-bild: safext2.jpg
JPG-bild: stavsjo6.jpg
Här ser du två moderna kort från Stavsjö Bruk. Den högra bilden är från slutet av 1970-talet och visar den största ventil som dittills tillverkats vid Stavsjö.
Till vänster står min far Arthur, som
avslutade sitt yrkesverksamma liv vid Stavsjö Bruk. Redan år 1885 startades ventiltillverkningen och idag är företaget helt fokuserat på ventiler för processindustri.
Suecia antiqua et hodierna: Denna rubrik har inte så mycket att göra med järnhanteringen i Kolmården, men jag vill ha med det för att förklara nästa rubrik. Fältmarskalken, greven, arkitekten, befästningskonstruktören, tecknaren
JPG-bild: dahlberg.jpg
och kartografen Erik Jönsson Dahlbergh ägnade stora delar av sitt liv åt planschverket Suecia antiqua et hodierna (Det forna och nutida Sverige). Där ingår ca 350 kopparstick av betydande och strategiska byggnader och platser i Sverige. Erik Jönsson Dahlbergh föddes år 1625 och ligger begravd i det gravkor han själv lät bygga i Turinge kyrka.
I år (2003) är det 300 år sedan Erik Jönsson Dahlbergh dog och ett flertal arrangemang kommer att genomföras till hans minne. Ur hans fantastiska verk
JPG-bild: finspang.jpg
JPG-bild: ollono.jpg
JPG-bild: stegeborg.jpg
JPG-bild: rono.jpg
JPG-bild: skenas.jpg
ser du här några av hans bilder som har lokal anknytning Den vänstra bilden är Finspångs Slott, den andra Ållonö, den tredje Stegeborg, den fjärde Rönö och den högra är Skenäs. Om man förstorar bilden på Skenär, så kan man uppe i vänstra hörnet se det som nästa rubrik handlar om...

Skvätta masugn: Det som finns på andra sidan Bråviken är alltså Skvätta
JPG-bild: svettla.jpg
masugn, eller Skvätta Bruk som Dahlberg benämner det.
Den som startade masugnen var borgaren Jöran Olofsson från Norrköping.
1638 hade han börjat anlägga ett järnbruk i Stenby socken i Kolmården och som det står i den ansökan han skickar till Länsstyrelsen: "att i den cronobäcken, som därjämte är belägen och fru Märta till Västerby en såg- och mjölkvarn uppsatt haver, måtte få uppbygga en masugn, som till järnbruket behövs såsom ock att utgräva södra ändan av Lögesjön och leda honom uti samma bäck, eftersom däruti eljest för ringa vatten till sådant verks framgång finnes."
Det är tydligt att Jöran Olofsson till sitt järnbruk ville bygga en masugn, samt göra ett avlopp från Lövsjön, som via Skvättabäcken rann ut i Bråviken. Det inkom klagoskrifter mot hans planer och i februari 1642 åtföljs klagoskrifterna av ett intyg verifierat av 4 män, varav 2 var från Vikbolandet, en från Löfsgata och en från Strandtorpet, som låg nära Timmergata, men nere vid Bråviken. Olofsson fick sitt tillstånd och masugnen stod färdig 1643. Järnmalm fick han från de gruvor han hade i trakten och tidigare hade han lagt ner stora kostnader på gruvdrift i Rodga i Kvillinge, men malmen tog slut där.
Det gick åt mycken möda att anlägga en hamnn nere vid Bråviken, där stora stenkistor lades ner och även pålning måste till. Även den planerade utgrävningen vid Lövsjön blev av och Olofsson berättar att han: "bränt och brutit 16 famnar igenom ett berg." Man kan gissa att det var uppe vid Lövsjöns södra ände han fick ta bort berg, för sedan sträcker sig en våtmark ner bakom Timmergata och Skräddartorp. Numera benämns det som Ålkärret.
Den 8 december 1646 händer en stor olycka vid bruket. Ett enormt vattenflöde kom nerför bäcken och dammar fördärvades liksom masugnshjulet. Hamnen ramponerades och en prån förvann i djupet. Mängder med sand spolades ju med, men masugnen klarade sig från förödelsen. Skadorna uppskattades till 1000 daler. Vid denna tid hade Jöran Olofsson gått ur tiden och det var hans änka Gertrud Andersdotter som drev bruket. Hon fick tre års skattefrihet med anledning av katastrofen.
Det järn man framställde dög ej till stångjärn, utan blev gjutgods som användes till kanonkulor. Bruket blev ej långvarigt och efter 1654 förekom ingen drift där.

Gruvstugan: Med ganska stor säkerhet kan man säga att de gruvhål som givit Gruvstugan dess namn, var bland de gruvor som Olofssons bröt järnmalm ur. Han hade en gruva som benämndes Falkenberg och det måste vara de spår av en gruva som finns mellan Kopparbo och Marmorbruket. Det är berget väster om fyren nedanför Vildmarkshotellet och som reser sig lodrätt ur Bråviken. I våra tider kallas det berget för Falkberget, vilket borde innebära att gruvan låg där. Brytningen där började redan 1639 och senare nämns ett antal gruvor som låg mellan Falkgruvan och Skvätta och det råder ingen tvekan om att det är gruvorna vid Gruvstugan.
När jag var barn fick man stränga förmaningar att inte gå nära gruvhålen, som då fortfarande var vattenfyllda. Det var fyra lämningar på ett ganska litet område runt Gruvstugan och Granliden. Två av gruvorna var ganska stora och var nog i drift under en lång tid. Nedanför Gruvstugan ligger Solåkra och på den tomten ligger öppningen till en gruva. Öppningen är övertäckt med ett stort betonglock med grus ovanpå, så man kan inte ana att den finns där.
När HSB Stenindustri startades tog man vatten till såg- och slipmaskinerna därifrån. Efter några år hade men torrlagt gruvan och vid det tillfället var man nere i gruvan och tittade. Man konstaterade då att en gång drog iväg österut mot nuvarande Djurparksparkeringen. Man vågade av förståeliga skäl inte ge sig in i gången. Vid tillfället var min far Arthur med, så det är hans uppgifter jag återger.
I samband med ryssarnas härjningar 1719 brändes ju mycket skog ner och året efter besökte Landshövding Gustaf Bonde områdena i syfte att bedöma om Marmorbruket skulle ges nytt privilegiebrev. Det framgår då att han är tveksam och anledningen är att han tror att Marmorbruket behöver mycket skog till sin drift. Han är rädd om skogen och anledningen skulle vara att skogen skulle behövas till en planerad masugn vid Gruvstugan. Man kan inte låta bli att känna visst tvivel mot denna uppgift, det ligger inte riktigt rätt i tiden och nu finns ju Stavsjö masugn...Eller kan det vara så att Stavsjö Bruk återupptog driften vid Gruvstugan och ville ha en masugn där, för att slippa frakta oanrikad malm till Stavsjö. Det står faktiskt i deras previlegiebrev att Störing fick upptaga: "ödes järngruvor, varibland finns tre, som av salig Jöran i Norrköping och hans hustru före detta varit brukade."
Det går inte att hitta dokumentation som visa hur länge driften vid Gruvstugan pågick.

Övrig gruvdrift: Johan Håkansson Reese, som var måg till ovan nämnda Jöran Olofsson, inkom 1660 med en ansökan om att få anlägga en stångjärnshammare vid Strömsfors. Hur det gick med Reeses framställning är oklart, men 10 år senare inkom en son till Jöran Olofsson - Anders Jöransson Hising - med en anhållan att få bygga såväl masugn som stångjärnshammare i trakten av Strömsfors. Häradsborna - som kort innan fått en masugn till Stavsjö - ville ej veta av någon ny sådan. Hur det gick går ej att utröna.
I handlingar som tillhörde Jöran Olofssons ättlingar står att läsa: " Ett stycke från Krokek när man vill rida åt Sandviken, finns gamla gruvor belägna i Svintunabygden, inte långt från Utters gård."
På ett annat ställe kan man läsa, att den gruvbygd som ligger mellan Hyttan och Bräntorp, säkerligen går tillbaka till tiden före 1600, kanske ända in i medeltiden.
Det är troligen så att det letades järnmalm lite varstans i Kolmården, men mycket av detta finns av förståeliga skäl inte dokumenterat.