Timmergata Tegelbruk

Timmergata Tegelbruk har väldigt gamla anor och fanns redan i början av 1800-talet. Från början skedde tillverkningen enligt den så kallade handmetoden. Det "gamla tegelbruket", som revs omkring 1904, hade dock i viss mån blivit ombyggd för maskinell drift. Ett nytt och modernare bruk börjades 1903 att byggas intill det gamla. Våren 1925 uppfördes ett nytt maskin- och presshus med delvis nya maskiner och fullt modern utrustning. Tillverkningen lades samtidigt om till att omfatta uteslutande murtegel. Tegelbruket ingick i Timmergata AB som bildades 1905.
År 1942 förvärvade AB P. Jansson & Co tegelbruket och produktionen består av mur- och rörtegel. Driften har rationaliserats succesivt och bl.a. har tidigare ångdrift ersatts med elektricitet, ett 20-tal nya torklador har uppförts osv. P. Jansson drev tegelbruket fram till mitten av 60-talet och i samband med avvecklingen förstördes tegelbruket i jättelik eldsvåda som syntes milsvitt omkring.

Min far Arthur har skrivit ner en kort berättelse om det hårda liv man levde för att försörja sig när seklet var ungt, här följer den:
På 1920-30-talet fanns bara 2 arbetsgivare i östra delen av kommunen, det var Marmolrbruket och Timmergata tegelbruk. Det sista erbjöd endast säsongsarbete under 5-6 månader. Förtjänsten man skrapade ihop skulle sedan räcka över vintern och fram på vårkanten då Tegelbruket startade upp på nytt. Som alla förstår gällde det att skaffa extrainkomster på ett eller annat vis. Ett alternativ var fiske och vid Skräddartorpsviken fanns 5 fiskarfamiljer, nämligen Adolf Johansson i Gruvan, Gottfrid Svensson i Englund, Gustav Palm i Engeldal, Karl-Erik Eriksson i Englund och Axel Svensson i Skräddartorp.
Under maj och juni gick lekströmmingen till och då gällde det att vara på plats vid lekplatsen. Direkt efter arbetsdagen vid tegelbruket (07.00-17.00) gick gubbarna ner till Timmergata brygga, där fruarna väntade med båtarna. Man rodde ner till Skräddartorpsviken för att hämta skötarna som hängde på tork sedan morronen. Sedan rodde man ut till stömmingens lekplars i vattnen mellan Skallholmarna och Ollonö. Efter att ha lagt ut mellan 20 och 30 skötar, rodde man hem till skötgården i Skräddartorpsviken. När man sedan kom hem var klockan runt 8 och det var dags för dagens först och enda mål lagade mat. På jobbet var det ju bara smörgås, mjölk och kaffe som matsäck.
När strömmingen gick till som mest, gick man upp vid 1-tiden på natten för att hinna plocka av fisken från näten. Sedan skulle man ro till Timmergata brygga, där Ångbåten Bråviken hämtade fisklådorna för vidare transport in till Norrköping. Vid det laget var klockan runt halv sju och det var dags att knalla uppför de branta backarna upp till Tegelbruket. Hade man tur fick man vila 5 minuter innan jobbet vid bruket startade klockan sju. Det var frukost klockan nio och när man svalt sista brödbiten försökte man sova några minuter tills signalen ljöd halv tio. Det kan tilläggas att tegelbruksjobbet var tungt, mycket tungt.
När Ångbåten kom till kaj i Norrköping fanns fiskhandlarna på plats för att sätta pris på dagens fångst. Var det gott om strömming fick fiskarna 2-3 öre kilot och vid mindre fångster 5-8 öre. Då är att märka att alla Fiskhandlare betalade samma pris, tala om kartellbildning! Det fans 5-6 Fiskhandlare (Grosshandlare) i Norrköping.

Erikssons Lådfabrik
När tegeltillverkningen upphörde, flyttade Evald Eriksson in i befintliga byggnader med sin lådtillverkning. Tidigare drev han denna rörelse i en byggnad hemma på tomten vid Björkliden
Sedermera drev sonen Lars-Gunnar rörelsen vidare fram till början av år 2004, då nya ägare tog vid. Som mest hade Evald ett 10-tal anställda, medan Lars-Gunnar sista tiden drev det mera som ett familjeföretag.